Hej!
I senaste numret av Oceanseglaren, nr 3, 2020 finns en artikel att läsa om hur vi lämnade allt och seglade iväg. Nöjsam läsning!
Only in swedish, an article about how we left all and sailed away.
Artikel i Oceanseglaren
La Palma – magic nature
We are in Tazacorte on the west side of La Palma. From ”our beach” there is nothing in between before Florida. In December it is our turn to cross the big blue Atlantic. First we will see some of the Canarias islands.
We went to the top of La Palma, Roque de los muchachos, and got some extraordinary views. For me it was the first time being this high up (2426 meter). A big contrast from being on the sea – the element of feelings. Up here it was like the wind, clouds and the sun where playing around without limitations. Even if it was windy I found a place where it was still and I just relaxed into the hugeness and silence.
No one is allowed to use light up here after the sun set.
To come here it takes a driver with courage. Thank you Arthur! The roads are narrow and very beautiful. First tunnel came as a chock – think about meeting someone here!
You get well paid for being on those roads. On high altitude we found old pinetrees with ”skägglav” – it just grows if the air is very clean. A lot of birds were singing.
Om helgon och traditioner
En del av resandet är att ta del av nya kulturer och traditioner. Festerna är många – alltid finns något att fira!
När vi skulle fortsätta till Madeira blev vi ombedda att komma tidigt för på eftermiddagen skulle årets stora högtid äga rum i hamnen – firandet av fiskarnas skyddshelgon, Nossa Senhora de Piedade (barmhärtighet).
Eftersom jag blev så berörd av Columbusfesten bestämde jag mig för att följa även denna. I korthet innebar den att alla båtar, framförallt fiskebåtarna, från trakten kom i en procession till Quinta de Lorde för att hämta sitt helgon och föra henne till kyrkan i grannbyn Canical över lördagsnatten. På söndag eftermiddag återfördes hon till sitt lilla kapell på bergstoppen där hon kan se alla fiskarna på långt håll. Under helgen var det fest och gudstjänster i Canical.
Det som var fint och ovant att se var att alla såg ut att delta på sitt vis – i processionen, på båtarna (hela dagen), i kyrkorna, på gatorna, på stranden. Det är en stor kulturskillnad mot Sverige. Vi har inte så många traditioner, förutom midsommar, som samlar många (alla) människor. Klimatet spelar förstås roll.
Jag undrar vilken skillnad det gör när en hel by samlas för att gemensamt under en hel helg fira och be till ett helgon om att det ska gå bra även nästa år. Vi har ju inte riktigt den traditionen heller. En ödmjukhet inför större krafter. Det är så uppenbart när vi färdas på havet.
När det är fest (och det är det ofta) så grillas det. Hela kycklingar uppvikta i ett stycke serveras med det traditionella brödet. Eller grillspett på rejäla långa pinnar som var och en grillar själv nere på stranden.
I grannbyn Canical vilade helgonet under lördagen i den första lilla kyrkan. På söndagen var den stora kyrkan helt full under gudstjänsten.
Blommor på Madeira
Ja nu är vi på Madeira. Trots att det är den torraste månaden på hela året så finns det en hel del blommor. Hibiscus så klart – här växer de som häckar.
Strax norr om Funchal (huvudorten på ön) finns en stor privatträdgård, Monte palace, som vi vandrade igenom i går. Enormt och magnifikt. Omhändertaget och i utveckling. En gigantisk samling afrikanska träskulpturer samt en mycket stor samling kristaller.
Det kändes som om det var en lycklig plats som många människor har fått ta del av genom åren.
Och lekfull…
Det var som om allt fanns….
Och så blommor och många olika träd så klart
Calliandra 
Spring spider lilly 
Drakblodsträd
More stones, sand and Santa Maria
Porto santo is famous for her long golden beach with soft, soft sand. In the evening light we went there and I found some beautiful patterns again.
Around every small stone the sand was formed like a tree with long roots or a big crone – what ever ways you look at it. For me it was like seeing flowers and trees all over the beach.
Another interesting thing was the footprint. Arthur was walking in front of me and first it sank down and right after it went up!
This evening it was the yearly festival for Columbus. He lived on this island and was married with the daughter of the head of the island.
As we are on the way to do the same passage more than 500 years later it was quite fascinating to see the ship Santa maria (rebuilt and stationed in Funchal, Madeira) first in ”our” harbour and then slowly coming towards the town bridge. I found it very easy to put me in their situation – think about making the passage (many thousands of seamiles) back and return with this ship!
Think about the feeling of coming back home again.
This they celebrate every year.
I see it as celebrating the pioneers – the one who dares, who are very early, who believed that earth was round not flat. Who tried it out in reality.
Mountains, stones and sand
This is something else – very dry, very solid, very still. I lay down – it is warm. It gives me shelter. It (well a human have put up a sign) that warns me to come closer – ROCK FALL DANGER. Can not se a sign of movement…
Want to come closer. There are so many different colors.
I find another path. I see some dogs, two of them, just out playing. They check me out on distance. I check them too. They look friendly, wavering their tales.
For this time I go back down on the beach. Nice patterns, like waves in the sand.
Look on the hill to the right – do you see the pattern? Almost the same as in the sand!
As you maybe know I love flowers. There are not so many here. Here grow big palm trees and different types of cactus. I found one wild flower yesterday – it showed up to be tree tobacco, eating the leafs can lead to ones dead, so I throw them away and decided I have much bigger chance to find real flowers on Madeira (next stop). Portugal have still many more sides to show me.
So I let those sweet hearts stay on the beach. Matching the fire in the volcanos. Nature is fantastic.
