En del av resandet är att ta del av nya kulturer och traditioner. Festerna är många – alltid finns något att fira!
När vi skulle fortsätta till Madeira blev vi ombedda att komma tidigt för på eftermiddagen skulle årets stora högtid äga rum i hamnen – firandet av fiskarnas skyddshelgon, Nossa Senhora de Piedade (barmhärtighet).
Eftersom jag blev så berörd av Columbusfesten bestämde jag mig för att följa även denna. I korthet innebar den att alla båtar, framförallt fiskebåtarna, från trakten kom i en procession till Quinta de Lorde för att hämta sitt helgon och föra henne till kyrkan i grannbyn Canical över lördagsnatten. På söndag eftermiddag återfördes hon till sitt lilla kapell på bergstoppen där hon kan se alla fiskarna på långt håll. Under helgen var det fest och gudstjänster i Canical.
Det som var fint och ovant att se var att alla såg ut att delta på sitt vis – i processionen, på båtarna (hela dagen), i kyrkorna, på gatorna, på stranden. Det är en stor kulturskillnad mot Sverige. Vi har inte så många traditioner, förutom midsommar, som samlar många (alla) människor. Klimatet spelar förstås roll.
Jag undrar vilken skillnad det gör när en hel by samlas för att gemensamt under en hel helg fira och be till ett helgon om att det ska gå bra även nästa år. Vi har ju inte riktigt den traditionen heller. En ödmjukhet inför större krafter. Det är så uppenbart när vi färdas på havet.
När det är fest (och det är det ofta) så grillas det. Hela kycklingar uppvikta i ett stycke serveras med det traditionella brödet. Eller grillspett på rejäla långa pinnar som var och en grillar själv nere på stranden.
I grannbyn Canical vilade helgonet under lördagen i den första lilla kyrkan. På söndagen var den stora kyrkan helt full under gudstjänsten.
